HARIG ,HÖNSIG MAMMA....



Det har jag ALLTID varit.....och det är nog alla mammor rent naturligt... Läste i Lurans blogg om detta (läs den bloggen den är suverän.. ) och började tänka på hur det förändras med åren...det är INTE oron som förändras utan situationerna/händelserna som skapar oron  som gör det..

"små barn - små bekymmer " & "stora barn - stora bekymmer " sägs det ...och det ligger något i det. 
Så länge vi kan "kontrollera" situationerna så är allt OK men så fort ngt händer som tex när de blir sjuka så kommer oron som ett brev på posten... Man oroar sig för olika saker alltefter de växer upp....allt från att de inte äter tillräckligt , slår sig , trivs på dagis , skolan , trafiken, kamrater , kärleksbekymmer osv osv listan kan göras hur lång som helst....Men en viss kontroll och "styrförmåga" har vi ändå under tiden....
När sedan barnen är myndiga och "stora" så kvarstår ändå oron ,med samma "innehåll" OCH nya situationer som  umgänge , trafiken ,bostad, pengar , arbete , kärleken , resor , barnbarn osv osv....
Nu har vi som förälder en annan roll , vi "kontrollerar" inte längre utan nu skall vi finnas tillhands & ge råd  istället ,vilket är svårt ibland för det är ju "MITT BARN "...Oavsett ålder så har man föräldrar , är någons barn.... Men när slutar man vara barn och blir vuxen ???

När jag var 23 år förolyckades min pappa , 69 år gammal och min värld rasade , jag hade 2 år & 10 mån tidigare fått min första son ,Andreas. Jag kände mig maktlös och förtvivlad .... Pappa avled den 12 nov på farsdag 1989.
1 år & 1 vecka senare föds Patrik , det första jag säger när jag ser min nyfödda son , liggandes på min mage är hur ledsen jag är över att han ALDRIG får träffa sin Morfar....Jag sörjer samtidigt som jag gläds över sonen...
Jag är / var en "pappas flicka".

År 2003 den 8 januari avled min mamma ,74 år gammal. Vi träffades så gott som varje dag. Jag håller fast i det längsta och lovar henne att ta hand om henne ,att vara med till slutet vilket jag oxå är ..
Efter begravningen skulle vi syskon träffas för att äta middag. Jag står i dörröppningen till rummet , känner mig ensam , rädd & vilsen ,min äldsta syster ligger på soffan , hon tittar upp på mig...sträcker ut armarna och hon säger...   Kom ! du föräldralösa barn ....

De orden sa ALLT ..... Inser plötsligt hur viktigt det är med "HÄR & NU" ...

                                 ......... Jag är 37 år och.... föräldralös ! Är det nu man är vuxen ?


Älskar er min bokstavsfamilj !!!  









Kommentarer
Postat av: Therese - Lurans blogg

Vilket klokt inlägg! Och blir man någonsin vuxen?! Man måste nog få vara "liten" i vissa situationer och inför vissa männsikor ibland, få krypa upp i en famn och känna trygghet - oavsett om det är hos en förälder, partner eller nära vän.



Och rörande trädgårdsmästaren, tänk så bra när hon vuxit på sig och kan ta hand om gräsmatta och ogräset ;-) Hi,hi.



Hoppas du får njuta av solen idag!



Kram kram

2009-04-10 @ 13:34:33
URL: http://lurans.blogg.se/
Postat av: Marita

Oro över nära och kära tyder nog på sunt förnuft. Gäller bara balansera det ibland så den inte tar över vardagen.

Om inte oron fanns skulle närheten och kärleken till familjen saknas . Då skulle man vara väldigt ensam och ensam vill nog ingen vara.

Så trots att du är föräldralös och vuxen så är du inte ensam , den kärlek du ger kommer tillbaka i mångfald !



Så fortsätt vara den underbara höns mamma du är ! // kram

2009-04-10 @ 13:58:00
URL: http://maritajohansson.blogspot.com/
Postat av: Eva

Usch, jag blir alldelens tårögd av ditt kloka inlägg. Dessutom kommer jag ihåg att vi talade om just din mamma och pappa och deras bortgång en gång när jag jobbade på 23:an. Och just orden "du föräldralösa barn" minns jag starkt.



Ha en bra fortsättning på påsken:)

2009-04-11 @ 21:43:28
URL: http://skruttenocheva.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0